Att komma till insikt...

...Är sällan kul. När man kommer till insikt som det så fint heter betyder det oftast att man undvikit eller försökt förtränga sanningen. I helgen hände det.
Under en väldigt lång tid har jag funderat på vad som är fel på mig då ingen hör av sig och vill hitta på något. Jag har fester väldigt ofta då jag bjuder i stort sett alla som vill komma. Det är alltid jag som ringer om jag vill hitta på något eller bara prata. Ofta är det så i kompis-relationer har jag hört men jag menar - i alla? Jag har mina "vänner" som jag umgås med på skolan och ibland på fritiden men det känns som att jag behöver mer än så. Jag vet i alla fall att jag försöker och att om mina vänner vill hitta på något så är jag sällan sen att banga. Det tråkiga är att det alltid är jag som hör av mig. Så nu när jag låtit bli så har jag suttit hemma ensam. Hela veckan, hela helgen. Chrill är ju självklart här och när hon inte är upptagen med pojkvännen så umgås vi ju. Men det kanske är för att hon måste.
Jag vet inte.
Fram med musik-dvd:erna och deppa. Igen.
Sen klagar jag ju så mycket också. Men vad ska man göra då? Jag kan väl inte bara sitta tyst? Det kanske är rätt det jag hört. Vänskap är bara en känsla därför finns den inte.
Egentligen är det kanske inte en bra idé att sitta och beklaga mig på bloggen om detta men jag känner bara för att skriva av mig då ingen lyssnar.
I vilket fall som helst så orkar inte inte krusa mera. Det sårar att läsa andras bloggar och titta på andras bilder och höra på omvägar om allt kul som händer för alla då jag inte får vara med. Jag tar nämligen för givet att ni inte vill ha med mig eftersom ni inte hör av er. Jag kan ju inte läsa tankar, eller hur?
Jag får väl vara ensam då. Hellre det än att låtsas vara vänner. Synd bara att dom som stod mig närmast fallit i samma svacka. Det måste vara mig det är fel på, trist att ingen kan berätta vad det är bara.