Kärlek vid första ögonkastet...

...Eller hur var det nu?

Jag och mina närmsta vänner har på senaste tiden haft i princip ett ämne som vi pratat om. Ett ämne som blivit utsett till det vi människor pratar om mest: Kärlek
Idag kom vi fram till att Kärlek är nog det enda som både kan vara det bästa och det värsta.

Vissa har känt den där känslan, "pirret i magen" som det så fint kallas. Andra kanske inte har gjort det och dessa brukar få smått panik när de närmar sig 16-17 och sedan när de närmar sig 30 och vid 40 har det nog övergått till ångest. Jag kan dock lova, (och detta säger jag bara för att jag har hört såå många historier i mina dagar), att känslan kommer och den kommer nog fortare om man slutar jaga den. Sedan om det är i en pojke eller flicka kvittar, huvudsaken det känns bra.
Så.. då har vi pirret. Men ett pirr i magen kan väl ändå inte vara kärlek? Det är en bra början, men för äkta kärlek krävs nog något mer än en magkänsla.

Tror ni på kärlek vid första ögonkastet? Jag gjorde inte det. Och gör det nog inte fortfarande på det sätt ni tänker på det. Att möta någon i en korridor och att båda känner en sådan otrolig dragningskraft till varandra att det genast uppstår kärlek. Nej, det tror jag inte. Däremot tror jag att när man lärt känna varandra och tänker tillbaka, då kanske man inser att det fanns något där den där första gången.
Frågan är då, hur många kärlekar har man missat bara för att man inte lärt känna honom/henne? Fast å andra sidan är det ju ohållbart att ha en konversation med alla man möter..

"Mitt livs kärlek". Finns det något sådant? Ja. Det är jag helt övertygad om. Sedan kanske alla inte träffar honom/henne under sitt liv, eller kanske väldigt sent.
Jag tror att det sämsta man kan göra är att bara gå och vänta. I alla förhållanden lär man sig något nytt som gör en starkare och klokare. Förhållanden kommer och går men om man hittar någon man mår bra med och ser en framtid med så spelar det ingen roll vem det är. Det kan vara någon - i andras ögon - helt opassande, men det spelar ju faktiskt ingen roll. Man kan ju inte lyssna på alla andra, det blir man inte lycklig av.

När du väl hittat denna med stort D så gäller det att ge och ta. Hela tiden. Jag har sett många förhållanden gå förlorade bara för att de inte orkade kämpa. Livet är hårt, kärleken densamma, så det är nog bara att inse fakta. Kärleken vi ser på film finns inte. Det är inte rosa moln hela tiden, kärleken är något vi skapar.

Jag tror i alla fall (jag kan nästan säga att jag vet) att han med stort H finns där ute för mig, och jag tänker inte stressa. Livet är ju så mycket mer, och den dagen det är läge att slå på stort tvekar jag inte.